Dags för avfärd! För att det inte skulle kännas för trist att åka tillbaka igen så hade vädret fixat till friska vindar, mulet och en och annan mindre regnskur. Vi kurade vid poolen och tog några små promenader längst stranden där vågorna gick höga, sanden flög i vinden och det flaggades rött.
Mattias passade också på att med dödsförakt prova barnbassängen vid rummet.

Efter lunch bar det av mot flygplatsen där kubanerna visade sin kärlek till omständlig administration, där man förutom att checka in bagage och gå igenom passkontrollen och säkerhetskontrollen också behövde gå till en disk för att få ut pengar för flygplatsskatten (som ingick i resans pris) och sen till nästa lucka för att betala in den samma och få en fin lapp på boardingcardet. Flighten blev lite sen iväg, vi fick sitta i planet i en och en halv timme och vänta på att då skulle reda ut passagerarlistorna och föra över informationen till Dublin och tillbaka till Kuba. Kubanskt internet är ingen dröm, snarare en mardröm…

Nu var dagen inne för bad med delfiner. Vi skulle bli hämtade vid hotellets reception vid halv tio. Men Apollo hade sagt att man inte skulle hetsa upp sig om dom var en kvart sena eller så, så vi hetsade inte upp oss förrän klockan tio då vi klagade lite och redan vid sådär tjugo i elva så kom bussen och vi åkte några stenkast bort till delfinariet. Lotta, Erik och Ylva klädde på sig flytvästar och fick göra några trix var med två delfiner. Det coolaste var att bli uppskjuten i luften av en delfinnos under vardera foten.

På eftermiddagen vidtog sedvanligt slappande vid stranden fram till fyra då modern fick för sig  att köpa sig en timme wifi för cirka 50 kr. Internet på Kuba är jättedåligt så jag hade inga höga förväntningar. Tyvärr funkade det inte alls första halvtimmen, för att sedan bättra sig och fungera uselt den andra.

Vid halv sju började galabuffén som invigdes med bubbel och snittar. Snittarna undvek vi eftersom vi sett dom ligga framme i den japanska restaurangen sen lunch. Buffén var magnifik med bland andra enorma mängder hummer och kuliga saker som slott i choklad.

Denna morgon började med lättare dimma. Familjens teori är att gårdagens skyfall producerade en del fukt som övergick i dimma när solen gick upp. Efter den sedvanliga frukosten så blev det solstol och bad igen.

Till eftermiddagen blev det dags för äventyr, en liten egenorganiserad tur till samhället Varadero närmare ”fastlandet”. Varadero är nämligen en cirka två mil lång halvö, vi bor ganska långt ut och samhället ligger längre in. Vi tog två taxibilar med två snuviga chafförer som körde oss ganska nära köpcemtret Hicacos, men inte ända fram. Efter en del tittande i pyngelaffärer hittade vi köpcentret som från utsidan såg ut om ett övergivet sjuttiotalskomlex. Erik köpte en t-shirt och vi gick en bit till, drack varsin cola och tog taxi tillbaka igen.

Kvällens klo var besöket på den japanska restaurangen. Minnesvärt – kanske inte så mycket för maten som för den ”japanske” kockens föreställning. Vår kock var väldigt mörkhyad, skämtsam och spexig. Här stektes grönsaker, ris och kött på stora stekbord, det jonglerades med fyllda risskålar och flamberades med meterhöga eldslågor. Och maten var god, om än kanske inte klockrent japansk.

Efter en lyckad natts sömn för många då gick vi upp för en ganska tidig frukost och efter det uppsökande av solstolar vid stranden. Ylva ock modern vågade sig på hotellets yoga som leddes av en klämkäck kubanska vid namn Yailine. Här och där under det snälla passet kunde man faktisk finna en och annan känd yogaposition.
Stärkta av passet gick vi och badade, läste och solade igen.

På eftermiddagen hade vi bokat en tennisbana och alla utom modern och fadern spelade spänstigt. Enligt den egna bedömningen så kunde alla spelare glädjas åt att ha en stor förbättringspotential. Under spelets gång så drog den ”Thunderstorm” in som väderleksprognosen utlovat och när vi tagit oss till rummen så öppnade sig himmelens portar för ett övertygande skyfall, men ingen åska. Precis som Guadeloupe är detta en ö med regnskog och då verkar detta hänga ihop med ett visst mått av spöregn.
Före middagen blev det drinkar igen och denna gång så lyckades Mattias bättre med att beställa sin Cuba Libre. Efter middagen fastnade vi i baren där dom hade ett aukustiskt band med fiol, trummor, gitarr och sång. Detta var den första njutbara underhållningen vi fick uppleva på hotellet som är bra på nästan alla sätt och vis förutom att man verkar tro att varje turists önskan är att slippa tystnaden, i alla fall i den centrala delen av hotellområdet. Är det inte plaskande fontäner så är det en vrålande vattengympainstruktör eller soundcheck inför kvällens show. Som tur är så råder friden på stranden. I baren fanns också en trollkarl som kryssade runt mellan borden och utförde superbra rep och korttrick.

Pling! Uppe med tuppen i denna tidzon sex timmar efter vår egen. Utom Erik som vi fick väcka vid sjutiden, för då ville vi andra ha frukost. Och frukost fick vi. Inklusive omelett av den omelettstekande mannen.

Efter frukost vidtog jakten på badhandukarna, en jakt som avslutades i succé. Sen slappade vi och badade vi fram till halv ett när vi skulle träffa mannen från Apollo med främsta syftet att boka en dagstripp till Havanna. Denna övning blev lite bökigare än beräknat eftersom resan skulle betalas kontant med turistvalutan CUC som vi inte hade i tillräcklig mängd. Så vi växlade, insåg att det inte blev tillräckligt mycket, sprang till rummet och hämtade mer euro och växlade igen. Till slut hade vi en imponerande packe med säkert femtio sedlar- för här är det småvalörer som gäller.

Och sen vart det buffélunch och mer solstol och bad vid den finfina stranden. Erik passade på att läsa ut julkappen från mormor, Hemingways Den gamle och havet. Höga litterära poäng för det, särskilt om man är på Kuba.

Runt fem tyckte vi att vi skulle ha oss varsin drink så fyra av sex resenärer slog till på den litterära drinken Moito. Den kom i ganska varierande styrkor där Ylva drog det längsta strået om det var alkoholprocent som man var ute efter. Alla mojitos var utrustade med rikliga mängder med ganska rustik mynta. Lotta fick en alkoholfri Conga och Mattias beställde en Cuba Libre dagen till ära, men vi tvivlar på att det var det han fick för den han fick var illröd och väääldigt lik Lottas.

Middag på den ’internationella’ restaurangen. Steka eller grilla kött verkar inte vara det som dom är allra bäst på i det här landet, vi undrar om det är torkskåpet som dom använder. Grytor däremot är dom riktigt duktiga på.

Familjen, förstärkt med Mattias, anlände till Arlanda vid halvåttatiden på morgonen för en något långsam men i övrigt okomplicerad incheckning. Bagagebandet behagade nämligen strejka till och från. Planet visade sig vara grönt, och var försett med texten ”Aer Lingus” och trekövrar. Vi hoppades att vi inte skulle råka till Dublin istället. Det skulle inte kännas lika bra som Kuba. Men planet verkade vara inhyrt av Apollo och Aer Lingusplanet var fräscht och rymligt. Länge länge länge flög vi över Grönland ock Kanada och vi undrade om det djupa snötäcket aldrig skulle ta slut. Men det gjorde det och efter elva timmars flygning landade vi i Varadero där vi lyckades med konststycket och komma allra sist ut ur passkontrollen.

En behaglig om än något fuktig värme slog emot oss och under bussresan till hotellet fick vi riklig om än något oklar information om Kuba, valuta, transporter och utflykter. I planen ligger utflykt till Havanna och att simma med delfiner. Hotellet verkar av allt att dömma i huvudsak göra skäl för sina stjärnor. Vi tog oss en promenad längst stranden vid halvsextiden när himlen började bli rosa och stranden får fem sockerrör av fem möjliga. Sen blev det öl och cola och lite senare blev det middag.