Vår första riktiga Yalasafaridag började med uppstigning klockan fem. Väldigt tidigt kändes det. Somliga i familjen, ingen nämnd och  ingen glömd, blev inte riktigt pratbara förrän efter en eller två timmar. Det blev många, många, många fåglar och många, många, många axishjortar och bufflar.

Förmiddagens adrenalinkick fick vi när vår jeep under en lätt okoncentrerad och förvirrad jakt efter leopard tvärstannade, vände och satte iväg i warpspeed i motsatt riktning längst den skumpiga vägen. När vi stannade spanade vi förtvivlat efter leoparden som man verkade sett från dom två andra bilarna. Erik såg den till slut, i alla fall ryggen – den var svart! Sen var de borta. När vi fick se ett kort  som dom andra tagit av ”leoparden” tyckte varken modern eller fadern att den såg så värst leopardig ut. Och det var inte så konstigt eftersom det egentligen var en läppbjörn, som Baloo.

Eftermiddagens adrenalinkick fick vi när vi stötte på en stor elefant med stora betar. Han närmade sig vår jeep och började rafsa runt med snabeln både i förarhytten och på första raden där bak där Lotta satt. Han var ute efter påsen med bananer som låg på passagerarsätet där fram. Vår duktige förare offrade bananerna och kom undan med en buckla och skrapmärken på jeepen. Utöver det såg vi harar, mungo, och krokodiler. Till nyårsaftons middag blev det  grill och ”surprise in the sky” – ett eldklot som startade i ett träd en bit bort och landade i och tände vår lägereld.