Denna dag hade vi tänkt att ta tåget till Corniglia (stad nr 3 från Monterosso räknat: Monterosso, Vernazza, Corniglia, Manarola och Riomaggiore) för att vandra till Riomaggiore via Manarola. Nu bar det sig inte bättre än att vi råkade stiga på fel tåg, som inte stannade på någon önskad plats alls. Så det blev till att åka med till La Spezias centralstation och ta ett tåg tillbaka därifrån. Vi hade lite bondtur så gick det ett tåg tillbaka rätt snart. Vi hoppade av i Riomaggiore och påbörjade vandringen bakvänt istället.

Läsk och cappuccino intogs i Manarola. Och sedan fortsatte vi till Corniglia som var en trevlig stad det med! Kanske något mindre anfrätt av turism än de andra. Det kan gissningsvis bero på att den inte ligger riktigt vid havet utan 90 meter upp på en klippa.

Lunchen i Corniglia var både välförtjänt och utmärkt. Lotta fick sig en rejäl hög med kokta musslor och ett fat med pommes frites som hon med god aptit krängde sig utanpå. Stärkta av lunchen bestämde vi att ta tjuren vid hornen och förlänga vår vandring till Venazza. Barnen rusade fram upp och ner branterna med gott humör och tjo och tjim. I och med det så har vi gått hela sträckan mellan de fem städerna. I Vernazza avslutade vi med ett bad och tågresan hem gick utan förtret.

Efter en köig förmiddag på autostradan – köer som vi ganska lyckosamt försökte undvika med diverse genvägar och krumbukter – anlände vi till Pisa för att njuta av det lutande torn som man hört talas om sedan barnsben. Och tornet lutade faktiskt riktig ordentligt! Dessutom var det riktigt snyggt. Men vi gick inte upp i tornet för det var 3 timmars väntetid på det. Man släpper nämligen inte upp mer än 30 personer i taget.

Senare på eftermiddagen hade lyckades vi slingra oss från autostradan till Monterosso al Mare. En turistifierad by i Ligurien men inga horder av souvernirfösäljare utan lite mer lagom. Lotta provade jordgubbsriotto som nog lät kuligare än det smakade gott. Lägenheten på Punta Mesco ser bra ut.