Sista dagen på Guadeloupe ägnades åt slappa aktiviteter  såsom bad i havet och cola i strandbaren.
Väl på flygplatsen fick vi stå i en  ohejdat lång incheckningskö under dryga timmen och vi stod ändå inte i kön  längst alls. Då är det finurligt att planet är chartrat. Det lyfter ju inte då  liksom. Och själva flyget passade dessutom på att vara lika länge försenat.
Snart är vi hemma och då slipper den numera ganska härdade  reseberättelseskriverskan den sugrörstunna smalbandet på hotellet.
Snipp snapp snut, så var resan slut!

Dagen förärades med semesterns riktiga långtur till  Grande-Terre som är mycket plattare än vulkanön Basse-Terre och till dess alldeles som östraste spets – Pointe des Châteaux via  Guadeloupes stora badort Sainte-Anne – känt för sin fina vita strand.  Lustigt nog var landskapet längst österut ganska likt Öland: smalt, sandigt,  buskigt, soligt och varmt. Allra längst ut fanns dock för Öland helt otypiska  klippor.

På vägen tillbaka lunchade vi i den mindre badorten Saint-Francois där det var en ansträngning att hitta ett utfodringsställe. Allt verkade vara stängt på måndagar. Till slut hittade vi ett lagom charmigt ställe som hade vad vi gissar vara en langustertina i taket. Trots detta körde vi kyckling och fläskkotlett. Den fisk- och skaldjursstinna dieten på hotellet har fått vissa av familjens medlemmar att fantisera om spagetti och köttbullar, pizza, hamburgare från McDonalds mm. Föräldrarna har utlovat en barnvänlig diet när vi kommer hem. Mätta och belåtna avslutade vi med ett dopp som tog ner dom tendenser till överhettning som vi upplevde i den 31-gradiga värmen!

Uffe och Erik gav sig iväg till sina dyk i ottan.  Vi alla fick oväntat njuta av molnplymen från  Montserrat som tydligen faktiskt hade ett litet  vulkanutbrott.  Det hade varit ett för några veckor sen också enligt dyk-Fredrik.  Det verkar som om den ön står och småpyser hela tiden. 1-0 i vulkanmatchen Familjen mot Modern.

Damerna ägnade förmiddagen åt en bilutflykt till Sainte-Rose, den närmsta större byn österut.  Med hjälp av Ylvas utmärkta andliga ledning lyckades vi ta oss ner till strandpromenaden trots det massiva enkelriktningseländet.  Väldigt få av gatorna tillät att man färdades mot stranden. Okänt varför.
Gossarna klarade denna dag av två lyckosamma dyk med en endast delvis lagad båt (det gick bra att köra rakt fram långsamt).  Alla övningsmoment – exempelvis simma upp utan luft från tuben – är avklarade.  En nakensnäcka (vad den nu är) siktades på 12 meters djup tillsammans med koraller och fina fiskar. Väl hemma råpluggades det inför teoriprovet. Vad är det viktigaste egenskapen hos en regulator? Coola färger kanske? Eller kanske inte…
Båda klarade provet med glans. Nu återstår bara ett sista dyk imorgon – peppar, peppar.

En backupbåt hade säkrats, då Erik och Uffe skulle få dyka på förmiddagen om än inte i Réserve Cousteau och damerna skulle få snorkla på eftermiddagen. Men, men..
Väl vid båten uppdagades det att den var i rätt uselt skick. ”Om det här är den bra båten vill man inte gärna åka i den dåliga”, så dykturen inskränkte till ett dyk (istället för två) några stenkast från Deshaies. Men dyket gick bra och var kul. Många fiskar bla Dorisfiskar siktades. Och eftermiddagens snorkling frös av naturliga skäl inne.

Parallellt under förmiddagen tog sig damerna en promenad bland annat för att fotografera de för det  guadeloupiska landskapet så karakteristiska kossorna (fast egentligen är det nog inte kor, det har alltid varit pojkar när vi tittat efter). Dom står utställda här och där, gärna vid vägrenen tjudrade vid en påle i marken. Som sällskap har dom små hägrar som tydligen plockar löss och andra godsaker från korna. Enligt uppgift är det en bättre investering att köpa sig en kossa än att sätta in motsvarande summa på banken.

Senare under eftermiddagen kom nya dykplaner från vår  dyk-Fredrik. Den bra båten är lagad. Så det blir dyk imorgon för gossarna och på  söndag bär det av till Réserve Cousteau trots allt. Så med lite tur blir det  snorkling åt alla och ett provdyk åt Lotta!

Denna morgon var fadern uppe med tuppen för att ta sig till Pointe-à-Pitre för  att hitta en örondoktor med öppen mottagning för att bli av med en förmodad  vaxpropp i örat. Han lyckades köra en hel del fel på en avtagsväg och snurrade  runt till ingen nytta på ett industriområde ett tag. Det visade sig vara nåt  annat litet kolijox i örat som  han fick lite lustiga mixturer mot.
Under tiden solade och badade resten av  skaran och Erik gjorde dessutom storartade insatser i beachvolley. Under  förmiddagen siktade barnen en ny ö i fjärran norröver som det bolmade ur. Dom  konstaterade raskt att detta självklart var en ö som uppstått över natten pga ett  vulkanutbrott, typ Surtsey. Detta är ju trots allt vulkaniska trakter.  Guadeloutalet. Tråkmamma hade en alternativ förklaring som gick ut på att ön  tidigare varit dold i moln och dis och att röken var fuktig luft som  kondenserades till moln när luften pressades upp över berget på ön. Sen hittade  hon en karta med ön Montserrat som hon tyckte passade in. Förklaringen har  förkastats helt av övriga familjen. Det är en ny ö. Basta!

Utflyktspappa slog till igen och körde  familjen i den uppgraderade bilen (som är fabriksny och en big size konservburk)  till ”Parc des Mamelles”. Vi tror mamelle betyder däggdjur. Och det passar ju  bra eftersom fjärilarna, fåglarna, ödlorna och sköldpaddorna hade sällskap av en  och annan tvättbjörn och utter. Tvättbjörnar var det faktiskt riktigt gott om i  den lilla djurparken i regnskogen. Där fanns också en bana uppe i trädtopparna  som inte var lika våghalsig som det vi provat på två dar innan, men ändå.

Väl hemma tänkte vi upprepa tricket med den hemliga stranden.  Men den visade sig inte vara så hemlig, den var upptagen. Vi fortsatte därför  till ”Anse de la Perle” Pärlviken, en strand 10 minuters promenad bort. Här  badade vi i dom i särklass coolaste vågorna hittills. Supernajs!

Vi började dagen med en lättutflykt till den närmsta byn Deshaies. Lotta lyckades där införskaffa ett skynke som hon suktat efter ganska länge. Väl tillbaka vid hotellet slog vi till på den utannonserade buffélunchen med karibiskt band. Jättegott! (inte bandet, utan maten!) Vi drabbades av svårartad paltkoma och fick släpa oss därifrån.

Med förnyad energi begav vi oss till en liten undanskymd strandremsa mellan två klippor några minuters väg från hotellet där vi var helt för oss själva. Solen sken, vågorna kluckade och allt var underbart tills dess det fram på sena eftermiddagen började svida i skinnet. Säg den lycka som varar för evigt!