Upp och iväg från Tallin på morgonen – mot Narva! På en väg vars  förbättringar medfinansierats av EU. Kul att ha personlig nytta av det. Väl  framme i Narva var inte längre kraften med oss. Vi var vid gränskontrollen vid  halvtvåtiden och där  visade det sig att man skulle åka sig och registrera sig på en ogästvänlig plats  vid infarten av stan full med lastbilar och vanliga bilar. Massiv sugtappning  inföll när vi fick klart för oss att beräknad tid för att komma igenom var 24  timmar. Det hade vi liksom inte kunnat föreställa oss i vår vildaste fantasi.  Men, man kunde betala 300 pengar och använda et ”hot line”-nummer. Då skulle vi komma till  gränskontrollen halv tre på natten. Och problemet var att vi inte kunde  senarelägga våra två hotellnätter i St Petersburg för visumens skull. Öråd! Vi bestämde oss för att ta en eländes natt i bilen och se St Petersburg  sömndruckna och dana hellre än att ge upp.

Eftermiddagen ägnades åt att bese Narvas sevärdheter vars  främsta representant var borgen byggd av danskarna på 1300 talet. Och vi fick se  en hoper med bastioner ritade av Erik Dahlberg.

Framåt kvällningen (åttatiden) fick fadern för sig att ”åka  och kolla lite” på den ogästvänliga transitparkeringen där turordningen i kön  administrerades. Han slog en lov tillsammans med vårt minsta barn Lotta och gick  och pratade vänligt. Efter lite funderande och telefonsamtal så fick vi plötsligen ordern att åka  till gränsen direkt. Och det gjorde vi. Att ta med ett sött barn och se bedjande  ut var rätt medicin. Efter 2 timmar, en skrälldus ifyllda lappar, stämplar och  multipla uppvisanden av pass och registreringsbevis var vi igenom! Fadern är  utnämnd till familjehjälte, vi kom igenom halv elva på kvällen istället för halv  fem på morgonen.
Vägen på ryska sidan var mörk utan nåt onödigt prål som linjer och stolpar på  sidorna. Dessutom var den på sina håll besinningslöst skumpig och där fanns en  och annan last- och timmerbil som var på väg åt vårt håll. Det var spännande och  stämningen var god…….