Denna dag påbörjades med havsbad och seriös slappning i solen. Efter lunch stack vi iväg med hyrbilen upp mot en by i bergen där det skulle finnas ett trevligt vattenfall om där fanns vatten, vilket inte var säkert. Vi lyckades till vår stora förvåning hitta avtagsvägen till byn i fråga. På vägen upp åkte vi igenom en förvånansvärt grön och vacker dal med en hel del palmer i bjärt kontrast till de landskap vi sett tidigare. Dalen heter tydligen ”Vallée du Paradis”. När det var 2,5 mil kvar till den lilla byn vände vi för att inte göra det hela till en nattsuddarutflykt. Den ganska svindlande vägen var inget vi hade lust att uppleva i mörker.

Väl hemma satte vi oss att svulla chips och cola på stranden under det att solen doppade sig i havet.

Vi hade fixat en hyrbil för tisdag onsdag, bland annat för att ta oss till silverstaden Tiznit. Vi hade svårt att bestämma oss för om vi skulle åka dit redan på morgonen, eftersom det var lite molnigt, eller om det var bästa att bada och softa först. Vi slog till på att bada först, och det visade sig vara ett mycket vist val. Surfbrädan gjorde återigen stor lycka och en ny match fjollyboll gick av stapeln.

Efter en lunch på ett annat stamlokus ”Vendôme” där Ylva gick ut lite försiktigt med naturell omelett och kokt ris, så bar det av till Tiznit. De första tre milen hade man helt glömt av att skylta. Möjligen så fanns det skyltar, men i så fall bara på arabiska. Vi stannade vid ett ställe längst den sträckan och frågade en polis som tyckte vi skulle åka till vänster och sen höger, vilket verkade logiskt, men sen tyckte han också att vi skulle åka ”upstairs”. Vi nickande som om vi förstod och körde först till vänster och sen höger, nåt ”upstairs” lyckades vi inte prestera. De resterande 7 milen fanns käcka skyltar, vilket kändes tryggt när man färdades genom det ökenliknande landskapet. Väl i Tiznit fick hjälp av en kille på cykel att hitta silveraffären ”Perle de Sud”. Där shoppades silversmycken till alla kvinnor i familjen, främst filigranarbeten. Vi hann också med en promenad i stan som inte alls verkar lika påverkad av turism som Agadir och Marrakech. Sen bar det av de 10 milen tillbaka i den afrikanska skymningen.

Lottas på morgonen inköpta surfbräda gjorde stor lycka i dom brusande atlantiska vågorna. En sen lunch intogs på the Central PUB eller the English PUB vad den nu hette. På menyn fanns diverse engelska pajer, fish and chips, kycklingcurry samt den urengelska rätten pasta. Dessutom stod gratis WiFi på menyn, och det fungerade riktigt bra! Familjens kommunikation med omvärlden är räddad!

Efter lunchen begav vi oss iväg med mercataxi till den marknad vi nog hade tänkt besöka redan på fredan. Det var frukt, frukt, grönsaker, grönsaker och frukt, samt lite grann husgeråd och kläder. Inte en ljushyad så långt ögat kunde nå. Mot kvällen så tilltog Ylvas magkurr som börjat redan dan innan. Eländes elände eftersom vi dan efter skulle på heldagstur till det mytomspunna Marrakech, Stäppens drottning. Fram på kvällskvisten ringde vi och fick hjälp med att få tag i en läkare, och vips så knackade han på hotellrummet, en mycket vänlig man. Han skrev ut en imponerande mängd piller, men tyckte detta till trots att Marrakech för Ylva dan efter var en synnerligen dålig idé.

Vi tog en slappisfrukost och efter det gick vi ut för att shoppa bekämpningsmedel för Eriks skojiga utslag. Frågan är om det är solen, solskyddskrämen, lakanen eller nån annan trevlig förklaring. Marockansk hydrokortison hittade vi på apoteket om hörnet. Resten av förmiddagen fördrevs på stranden med bad, sandslottsbygge och fjollyboll. Efter det blev det lunch på vårt stamlokus ”glasskiosken”. Fyra familjemedlemmar av fem vågade sig på det lokala käket, tagine.

Eftermiddagen absoluta höjdpunkt var kamelridningen. Fadern hade blivit medtvingad på det med hjälp av massivt grupptryck. Efter fem minuter på kamelryggen så hade man seriösa tvivel på att det var möjligt att stå ut med de utlovade två timmarnas ridning. Epitetet ”ökens skepp” är numera mycket lätt att förstå. Kameler är jättehöga och kameler i medlut är definitivt inte att leka med. Halvvägs på ridturen var det flamingotittarpaus vid ett fint träsk som var nationalpark. Under ridningen på tillbakavägen förvandlades lustigt nog den ursprungliga plågan till en riktigt trevlig upplevelse.