Vi inväntade golfbilen mot La Digues hamn vid poolen på förmiddagen. I hamnen vidtog som vanligt en långdragen och förvirrad process, denna gång i stekande solsken. På Praslin bytte vi färja igen, denna gång mot Mahe. Sjön var snäll mot oss och visade upp sig från sin vanligaste sida – ”slight”. Väl i hamn på Mahe vidtog en långdragen gruppövning i att finna sitt bagage. Alla vann! Sen blev det sen lunch på ett italienskt ställe. Vi stannade vid den botaniska trädgården och kollade in växtligheten samt jättesköldpaddorna. Efter det bar det av mot flygplatsen och flyget hem.

Detta var dagen för en halvdag snorklingstur. Vi snorklade på tre ställen. Först utanför ön Petite Soeur. Där simmade vi runt i ett stort stim av ”milkfish”. Nästa stopp var utanför grannen Grande Soeur. Där såg vi alla möjliga skojiga fiskar och dessutom mammas favorit, en stingrocka. Ett tredje stopp utanför ön Felicite och sedan åkte vi tillbaka till La Digue. På kvällen hade vi bokat middag på en restaurang på höjd högt upp ovanför hamnen. Där skulle solnedgången beundras och mat ätas. Suuupervarmt till en början innan solen började sänka sig. Lite märkligt ställe, men bra. Superutsikt över sundet mot Praslin, och många flyghundar i solnedgången.

Det tog lite tid att få tag i alla cyklarna vi hyrt och 67% av all snorklar vi beställt efter frukosten. På förmiddagen tog vi en liten cykeltur under paradisisk förhållanden som avslutades med en snorkling i knädjupt vatten vis Ainse Severe. Vi såg abborrar, sjögurkor och en del fiskar. På eftermiddagen gav vi oss av på en lite längre cykeltur och ett avbrutet försök att fotvandra den sista biten till några andra stränder. Sen blev det en ny snorkling på Ainse Severe, denna gång i högvatten. Pricken över i blev en drink i poolbaren. Efter det fyllde vi på med efterfest på våran balkong med utsikt över sundet mellan Praslin och La Digue i solnedgång. Efter efterfesten åt vi middag på en trevlig restaurang.

Kontrasternas dag! Dagen för uppbrott från Praslin till förmån för den mindre ön La Digue. Frukost och ett förmiddagsbad hann vi med innan vi hämtades upp kl elva för vidare transport till färjan. Hamnpiren var ett fulländat kaos av väntande människor, bagage, bilar och båtar på en alltför liten yta. Överfarten var denna gång betydligt mer behaglig och endast 20 minuter. Vid La Digues hamn åkte vi golfbil till hotellet. Efter tre olika små möten och en välkomstdrink fick vi åka golfbil igen till våra rum uppför berget. Mycket golfbil blir det. Eftermiddagen tillbringade vi dels på en supersnygg strand med lite dassig botten och på en najs bar där vi inväntade solnedgången.

Detta var den stora utflyktsdagen med två små hyrbilar, en Kia och en Hundai. Vi styrde först kosan till närmsta bensinmack för bränlebunkring. Där efter siktade vi in oss på öns naturreservat och ”Vallee de Mai” som är ett världsarv minsann där den mytomspunna dubbelkokosnöten växer. Den fyra km långa turen borde enligt uppgift ta tre timmar. Detta misslyckades vi kapitalt med. Det tog bara en timme och tjugo minuter. Efter det lunch på en pizzeria som inte var snabb i vändningarna. 40 min tog det att få fram rätterna. Sedan vidare till ”Ainse Lazio” som enligt någon uppgift är vackrast i världen. Fullt så spektakulär var den inte. Äventyret asutades med ett försök att nå ”Zimbabwe point”, en högt belägen utsiktspunkt. På den smala vägen mötte vi en obehagligt närgången buss som prejade ner det ena ekipaget i diket. Passagerarna i bussen assisterade flinkt vår bil upp på vägen igen. De sista 600 metrarna var vägen osannolikt gropig och smal, och som kronan på verket så fick man inte ta sig upp sista biten. Det var bara att åka hem igen.

Hela familjen avstod från frukostbubblet som serverades jämte frukosten juldagsmorgonen till ära. Fokus låg på en dag av fulländat strandhäng i skuggan av träden på stranden och i själva vattnet. En rocka/manta piggade upp strandlivet.
Vädret hade denna dag skärpt ihop sig och bjöd på sol, växlande molnighet och någon enstaka lätt regnskur. Döttrarna tog en liten kanottur längst strandlinjen iförda snajdiga flytvästar. Kvällens middagsbuffe förgyllde av ett tvåmansband som hoppat över soundchecken. Det var lite svårt att höra vad man tänker, än värre att höra vad någon annan sa. Efter nedjustering av volymen blev det hela njutbart. Hedersomnämnande på buffén denna kväll gick till efterätterna som var en fröjd för ögat så väl som gommen.

Upp i ottan för att ta 7.30-färjan till Praslin. Överfarten med katamaran tog en timme och sjöförhållandena var ”medium to rough”. Det gick någorlunda bra. Man kan vara glad för att det inte var ”rough”…
Men, nu var vi framme vid ett av reasans två mål, Praslin. Vi kom till Coco de mer hotel redan klockan 9 och kunde då få en andra frukost.
Efter det badade och chillade vi hela förmiddagen i det molniga och understundom regniga vädret. Vid lunch kom ett regn modell större och ställde till det rejält bland parasollerna. Framåt kvällen vidtog julfirandena med snittar, drinkar och körsång i hotellobbyn. Den lokala kyrkokörens främsta tillgångar var entusiasm och många språk. Störst förbättringspotential hade gitarren som man misslyckats med att stämma. Lite samma känsla som att accompagnera körsång med att spela på såg. Efter det blev det buffemiddag där vaktlarna får ett hedersomnämnande. Det har vi aldrig sett på en buffé förut. Snipp snapp snut så var dagen slut.

Äventyret börjar med en inte särskilt uppeendeväckande flygresa till Istanbul där det efter landning visade sig att flyget mot Seychellerna var 4 timmar försenat till 6:00 på morgonen. Så det blev till att tillbringa natten på Istanbuls nya och frächa flygplats istället för på flyget mot Mahé.