Efter en fascinerande långdragen passkontroll ombord på färjans restaurang så lämnade vi densamma och körde iland i Ancona. En riktigt god frukost med lokalfärg baserad på juice, cappuccino, bröd, prosciutto och mozzarella intogs på ett café i stan, sen bar det av mot San Marino. Eftersom vi nu var i ett land som GPSen verkade känna till så gjorde vi misstaget att lita på densamma och fick en längre och krokigare väg dit än vi riktigt behövde. Staden ligger på ett runt 900 meter högt mycket brant berg en liten bit in i landet i höjd med Rimini. Ett lilleputtland med riktigt fina befästningar, dånande utsikt och rikligt med krimskrams.

Efter San Marino var det Florens som gällde. Italien visar sig här vara betydligt med bergigt än föräldrarna hade räknat med, så den relativt korta sträckan San Marino – Florens fågelvägen visade sig ta hela eftermiddagen. 3 bergspass passerades, och viss åksjuka grasserade. Vid sextiden letade vi oss fram till Villa Sestini på allt smalare vägstumpar och utan den hittills endast förtalade GPSen hade vi nog förlorat tilltron till att stället fanns överhuvudtaget. Det visade sig vara ett mycket genuint ställe med egna formklippta häckar och tillhörande farmor. Ingen luftkonditionering, men vi hoppas att det mycket solida stenväggarna gör det jobbet. Nu ska vi försöka hitta den lokala restaurangen. 10 minuter bort säger farmor och pekar långt bort i ingenstans.