En typisk dag på sjukhuset Jag har nu  tillbringat 4 i stort sett identiska dagar på ortopedavdelingen, här kommer  en sammanfattning.
8:00 Pillerflickan, Dagen börjar med att en trevlig  sjuksköterska kommer och ger en piller, som flourtanten fast bättre. Jag  brukar få två vita och två bruna. I början försökte jag diskutera vilka  piller jag skulle ha, men insåg snabbt att jag tänkt fel. Frågar du din bil  vilken olja den skall ha-nä där ser ni.
(namn i nedanstående kapitel  är utbytta för min egen säkerhet, likheter i personlighetsbeskrivning med  verkliga personer är inte en slump)
8.15 Frukost, den är i sig inte så  spännande men nu får man reda på vem som är dagens undersköterska. Något som  visar sig ha stor inverkan på upplevelsen eftersom det är dom som gör allt  praktiskt med mig. ”Lisa”, lång, pratsam och trevlig. ”Sara”, Mörkhyad,  effektiv och kompetent. ”Dagmar”, Snäll och moderlig ”Peter”, Bra, men  lite nedlåtande Är det någon av dom blir det en bra dag men det kan också  vara: ”Rigmor”=Smärta, har troligen varit skogshuggare i sitt tidigare liv  men fick sluta för att det blev för mycket skador på träden. Lat, tråkig och  oempatisk som en lägervakt. Jag är livrädd, jag hörde när hon ”hjälpte” min  rumskompis bakom skynket, det var något onämnbart med en katet inblandat,  huga.
10:00 ca Besök i badrummet, ni slipper detaljer, men ett ömt ben  som är löst gipsat till låret och som skall hållas högt skapar många pikanta  situationer, tro mig.
12:00 Mikrad mat i en rund vit plastburk. Smakar  faktiskt inte så illa, bottennappet var ”skaldjurspasta med två  besvikelser”; 1 man hittar inga skaldjur, 2 man hittar räkan.
14:30  Fika, jodå man får påtår 15:00 Pillerflickan  17:00 Middag (se lunch)
Har man tur dyker det dessutom upp någon snäll släkting under dagen och  dränker en i godis och tidningar.
20:30 Kvällsmacka med ost eller  skinka. 21:00 Pillerflickan
Thats all

En natt på sjukhuset Jag har aldrig legat  på sjukhus men inser nu att en viktig del av all behandling är att undvika  nattsömn. Det måste det vara, annars skulle man sova ensam. Ett typiskt  nattsällskap består av:  – Äldre förvirrad man som omväxlande pratar i sömnen  eller stönar, oklart varför. – Snarkande okänd man i 60års åldern – En  mystisk maskin som säger fjuutt varannan minut (kopplad till rumskompis) – En  gång i timmen kommer det dessutom in en sköterska och pysslar med något.
Nätterna ger alltså många tillfällen till att slappna av och fundera på livets stora frågor. Jag måste ha en grund själ, de stora tankarna har ebbat ut för länge sedan….

Ambulansflyg +/-  Vanligt flyg
+ Man behöver  inte kliva ur sängen för att resa
+ Planet väntar när man är sen
+ Ingen  incheckning eller biljettkontroll – man rullar direkt ut på plattan med  ambulansen
+ Bra benutrymme, man ligger raklång
–  Ingen servering, inga tidningar
– Små plan, max två passagerare, lär vara skumpigt om det blåser
– Man  lastas över till en annan bår utomhus iförd endast kalsonger och  underställströja
– Ingen shopping

Danderyd
Ambulansen hittade inte riktigt ut från Arlanda, men så  småningom kom vi fram till Danderyd. Jag börjar bli van nu, men det känns bra  att bli inrullad på bår från ambulansintaget, man slipper oroa sig för att en  sträng dam skall sucka och muttra något om närakut i alla fall. Den första  doktorn är en tjej på typ 17 år (eller är det jag som är gammal och sur?). Vi  väntar på den myndiga bakjouren innan hon får klippa upp mitt bandage. Dom  kommer fram till att det skall opereras (vilket jag vid det här laget har vetat  i 2 dygn) men inte nu för det är svullet. Jag flyttas upp till mitt nya ”hem”  avd 59A där jag har en säng med utsikt över Edsviken.

Efter en stund får jag det  nedslående beskedet att man måste vänta till minst måndag innan det går att  operera. Tempot i min semester växlar drastiskt, inga fler flygturer. Jag kommer  inte ur sängen utan hjälp och ligger mest här och försöker vara så lite svullen  som möjligt. Resan från pisten till sängen tog  ungefär 52 timmar, jag har fått åka skoter, helikopter, flygplan och 5ggr  ambulans. Hittills har jag bedömts av 7 läkare och 13 sjuksköterskor och blivit  ompysslad av säkert 30 undersköterskor och andra snälla människor. Det gjorde ju  rätt ont i början, men annars har det faktiskt varit ganska ok. Benet  är dock lika av som det var i måndags.

Östersund
Man kan ju ibland känna igen en bra restaurang på att det  är fullsatt, om man använder det som måttstock är Östersunds akutmottagning den  bästa i norra Europa. Så många människor kan inte ha fel, fraktur är åkomman för  dagen.  Känslan av v.i.p. skada som jag hade i helikoptern är som  bortblåst. Min brits skyfflas av runt i korridorer och olika rum som en  vilsekommen godsvagn på en rangerbangård. Klockan 4 på morgonen kommer en trött  doktor och tittar, efter ha funderat ett tag så beslutar han sig för att prova  med att gipsa om. Det enda positiva resultatet var möjligen att jag fick prova  ett nytt bedövningsmedel. Förstår kvinnor som föder barn, lustgas är säkert bra  i teorin, men i skarpt läge lämnar det en del i övrigt att önska för den  otränade…..

Kall lunch
Efter röntgen beslutas det att benet skall opereras, det  kan tydligen inte göras med en gång då det är för svullet.  De har fullt upp i  Östersund så jag skall nog skickas hem till Tjockholm.

Som mellanlagring får jag ligga ett dygn på den trevliga  ortopedavdelningen. Jag får dela rum med en äldre man som ligger och snusar  bakom skärmen som står mellan sängarna. Natten och morgonen går och jag får min  lunchbricka. Sköterskan hämtar brickan till den äldre mannen men ropar plötsligt  till, nåt är fel!
Rummet fylls  blixtsnabbt med folk, bakom skynket hör jag konstgjord andning, hjärtstartare,  adrenalinsprutor och effektiv sjukvårdspersonal som ger order. Inget hjälpte,  mannens hjärta hade gett upp och han dog helt enkelt. På min sida av skynket  satt jag med en kall bit torsk på gaffeln och en overklig känsla i magen, är  detta på riktigt?

Ett pangåk
Första skiddagen i Ramundberget, andra åket efter lunch. Det har just klarnat  upp efter ett par centimeter snö på morgonen och solen skiner. Jag är jättenöjd  med mina hyrskidor och är på väg från sittliften ner mot stjärnliftarna  tillsamman med hustrun. Konstaterar att det i alla fall finns några som åker  sämre och skall göra en snygg sväng samtidigt som jag tittar efter Anna.
I min hjärna utspelar sig plötsligt då följande sekvens:
– Varför är mina skidor på väg åt olika håll?
– Faaan, jag kommer att åka omkull – pinsamt
– Lät det verkligen ”pang” inuti mitt ben?
– AAAAAAAAJJJJJJJJ……
Ligger på rygg i backen, väldigt ont i benet.
Försöker försiktigt röra på benet, knät  rör sig enligt förväntan men tillhörande fot ligger liksom still, inser att  skidsemestern är över.
Någon  hämtar hjälp, jag får åka fin pulka efter skoter inlindad i färgglad filt

Ambulans
Jag har aldrig åkt ambulans förut, en klar brist i mitt  47-åriga liv som det nu skall rådas bot på. I den lilla sjukstugan på  Ramundberget dyker det upp en cool läkare. Byxor klipps upp, pjäxor tas av (ajajajajaj).  Läkaren visar sig vara ortoped och medan en man i skoteroverall drar i min fot  lägger han rappt gips under benet.

Ambulanssjuksköterskan Eva ar  trygg som norrländska urberget, jag får dropp och syrgas och börjar känna mig  lite märkvärdig med alla slangar. Den enda besvikelsen var möjligen morfinet som  jag mest blev lite illamående av.  Jag funderar också på att be dem sätta  på blåljusen ett tag, men inser att det finns gränser för vad vuxna kan fråga  efter. I Funäsdalen tar man en röntgenbild, läkaren där tittar på bilden i 0,8  sekunder och säger sedan Östersund. Det såg ut som en bild på ett vasstrå som  någon hade trampat på.

Helikopter
Det var i och för sig trevligt att åka ambulans, men 23 mil till Östersund är  ganska långt. Både jag och min nya kompis Eva (ambulanssjuksköterskan) var  rörande överens om att helikopter var mycket bättre. Ambulans ut till  helikopterplattan, in i helikoptern på bår, ni som minns M.A.S.H. förstår  känslan. Checklistor rabblas i hörlurarna och i skymningen lyfter helikoptern  med snön yrande och de blånande fjällen tonar bort i bakgrunden. Riktigt  stämningsfullt, det hade bara passat bättre med någon coolare skada, tex att jag  räddat någon från ett björnöverfall eller blivit skottskadad i eldstrid. Vurpa i  blå backe passar bättre till plåster och stödförband. Det sista jag hör piloten  säga i hörlurarna innan han kopplar bort passagerarna var ”du det ser riktigt  illa ut med vädret där framme” men det var falsklarm, spypåsen förblev oanvänd.