Ett pangåk
Första skiddagen i Ramundberget, andra åket efter lunch. Det har just klarnat  upp efter ett par centimeter snö på morgonen och solen skiner. Jag är jättenöjd  med mina hyrskidor och är på väg från sittliften ner mot stjärnliftarna  tillsamman med hustrun. Konstaterar att det i alla fall finns några som åker  sämre och skall göra en snygg sväng samtidigt som jag tittar efter Anna.
I min hjärna utspelar sig plötsligt då följande sekvens:
– Varför är mina skidor på väg åt olika håll?
– Faaan, jag kommer att åka omkull – pinsamt
– Lät det verkligen ”pang” inuti mitt ben?
– AAAAAAAAJJJJJJJJ……
Ligger på rygg i backen, väldigt ont i benet.
Försöker försiktigt röra på benet, knät  rör sig enligt förväntan men tillhörande fot ligger liksom still, inser att  skidsemestern är över.
Någon  hämtar hjälp, jag får åka fin pulka efter skoter inlindad i färgglad filt

Ambulans
Jag har aldrig åkt ambulans förut, en klar brist i mitt  47-åriga liv som det nu skall rådas bot på. I den lilla sjukstugan på  Ramundberget dyker det upp en cool läkare. Byxor klipps upp, pjäxor tas av (ajajajajaj).  Läkaren visar sig vara ortoped och medan en man i skoteroverall drar i min fot  lägger han rappt gips under benet.

Ambulanssjuksköterskan Eva ar  trygg som norrländska urberget, jag får dropp och syrgas och börjar känna mig  lite märkvärdig med alla slangar. Den enda besvikelsen var möjligen morfinet som  jag mest blev lite illamående av.  Jag funderar också på att be dem sätta  på blåljusen ett tag, men inser att det finns gränser för vad vuxna kan fråga  efter. I Funäsdalen tar man en röntgenbild, läkaren där tittar på bilden i 0,8  sekunder och säger sedan Östersund. Det såg ut som en bild på ett vasstrå som  någon hade trampat på.

Helikopter
Det var i och för sig trevligt att åka ambulans, men 23 mil till Östersund är  ganska långt. Både jag och min nya kompis Eva (ambulanssjuksköterskan) var  rörande överens om att helikopter var mycket bättre. Ambulans ut till  helikopterplattan, in i helikoptern på bår, ni som minns M.A.S.H. förstår  känslan. Checklistor rabblas i hörlurarna och i skymningen lyfter helikoptern  med snön yrande och de blånande fjällen tonar bort i bakgrunden. Riktigt  stämningsfullt, det hade bara passat bättre med någon coolare skada, tex att jag  räddat någon från ett björnöverfall eller blivit skottskadad i eldstrid. Vurpa i  blå backe passar bättre till plåster och stödförband. Det sista jag hör piloten  säga i hörlurarna innan han kopplar bort passagerarna var ”du det ser riktigt  illa ut med vädret där framme” men det var falsklarm, spypåsen förblev oanvänd.